21015 Det lutande tornet i Pisa

  • Produkten tillverkas inte längre

Fakta

  • Plats: Pisa, Italien
  • Arkitekt: Flera
  • Stil: Romanskt torn/gotiskt klockrum
  • Material: Kalksten, kalkbruk, marmorfasad
  • Byggnadstyp: Klocktorn
  • Storlek: 8 våningar (56,4 m)
  • Lutningsvinkel: 3,97 grader
  • Byggnadsår: 1928–1931

Historia

Det lutande tornet i Pisa (Torre pendente di Pisa) tog nästan 200 år att färdigställa och har stått bredvid katedralen i Pisa i över 600 år. Tack vare dess berömda lutning har det blivit ett av världens mest välkända byggnadsverk. Berättelsen bakom klocktornet sträcker sig över 800 år av europeisk historia och ger en fascinerande inblick i den medeltida ingenjörskonsten.

Det lutande tornet i Pisa är ju framför allt känt för att det lutar, men hade varit en enastående arkitektonisk prestation även utan lutningen. Tornet byggdes vid en tid när det fanns mycket få liknande byggnader i Europa och den sinnrika användningen av kolonner och valv visar på en djupgående förståelse för vikt- och bäregenskaper som låg långt före sin tid.

Det arkitekten förbisåg var den lerbaserade marken och behovet av en grund som kunde bära ett klocktorn som små småningom skulle komma att väga 14 500 ton.

Det åtta våningar höga tornet byggdes i kalksten och kalkbruk, med en fasad i marmor. Intressant nog är det troligen kalkstenen som har hindrat tornet från att spricka och rasa samman – materialet är nämligen tillräckligt flexibelt för att klara trycket som uppstår på grund av lutningen. Tornets bottenvåning är en arkad av 15 slutna marmorvalv. Var och en av de följande sex våningarna har 30 valv, medan den översta våningen eller klockrummet har 16 valv.

Arkitekt

Den förste arkitekten bakom det lutande tornet i Pisa är fortfarande okänd. Under många år tillskrevs den inledande fasen av ritningsarbetet Bonanno Pisano, en välkänd konstnär som levde i Pisa på 1100-talet. Senare studier tyder däremot på att arkitekten Diotisalvi, som ritade dopkapellet, också ansvarade för tornet. Den andra fasen av byggnadsarbetet tillskrivs Giovani di Simone, som utökade tornet med fyra våningar 1275. Tommaso di Andrea Pisano (1350–1372) var den arkitekt som avslutade arbetet och lyckades balansera de gotiska inslagen i klockrummet med tornets romanska stil.